top of page

Arbete som pågår

OM

Det började med ett gammalt svartvitt fotografi som föreställer en ung kvinna. I en säng ses hon gör en yogaställning i en säng. Men hon håller inte på med yoga. Hon är mentalvårdspatient på ett sjukhus i Paris i slutet av 1800-talet. Hennes diagnos var hysteri. Där och då ansågs olika kroppsställningar vara en del av sjukdomens symptombild. De unga vackra “hysteriska” kvinnorna fotograferades flitigt och de visades upp under teaterliknade tillställningar. Publiken strömmade till från när och fjärran och patienternas stjärnstatus sträckte sig långt utanför sjukhusets väggar.

Den bildmässiga likheten mellan vissa hysterbilder och nutida fotografier av yogaställningar förbryllar. Samtidigt jag ser också smärta som göms i kropparna, även i yogakropparna. I vissa av yogans fysiska ställningar kombineras ansträngning med djup rädsla som i sin tur kan utlösa kraftiga känslomässiga reaktioner. Det är känt i yogakretsar. Även min kropp vet. Men okänt är vad som är orsak och verkan. 

Stort visuellt fokus läggs på kroppars uttryck som förklaring av idéer om kvinnors hälsa. 1800-talets hysteri definierade ohälsa medan modern yoga erbjuder lösningar på hur idealt välmående kan uppnås. Kvinnors strävan efter utopiska ideal är beständig. Så också bakslagen att nå dem.

Egentligen handlar utställningen varken om yoga eller hysteri. Den ställer universella frågor om hur kvinnors kroppar exponeras och objektifieras i fotografier och den ångest det väcker. Idag är sambandet mellan Instagram och ökad psykiska ohälsa hos unga kvinnor är väl känt. Bortom bildytorna tycker jag mig höra en kör av röster från disciplinerade kroppar som vill berätta en gemensam och tidlös kvinnohistoria. 

Lika tidlöst har mitt arbetssätt rört sig genom fotohistorien. Med en inre längtan till det odisciplinerade har kameror och tekniker från nu och då bångstyrigt blandats. En gammal storformatskamera i trä från 1800-talet har fått hjälp av studioblixtar. Digitalkameran har tolkat några av hysterins poser i färg. Selfies har tagits med en hålkamera byggd av en bit kartong. Dess snåla ljusinsläpp har imiterat äldre tiders långa slutartider och blir som ögon som aldrig slutar titta.

Utställningens fotografier präglas av allmänmänsklig ambivalens inför att stå i rampljuset. De vill ta över rummet men tvekar i samma ögonblick inför uppgiften. Några bilder är stora och ropar efter betraktarens uppmärksamhet medan andra är små och söker skydd från blickar i rummets undanskymda vrår. 

 

Namnlös.jpg

Arbetet

Genom att använda mig själv behöver jag inte exploatera ännu en kvinnokropp. Ensamheten i rummet framför den stirrande kameran skapar fysisk utsatthet. Naken. Ibland kroppsligt. Alltid känslomässigt. Kroppsställningar har fått blotta kroppen för inre rädslor som dessa väcker. Ibland för att stanna kvar i obehaget, ibland för att krypa ihop i instinktiva försök att skydda mig själv.

Ensam i arbetsprocessen släpper jag kontroll över kropp och känslor samtidigt som herravälde över rum och teknik erövras. Kameran är mitt verktyg, fotografiet mitt medium och tomheten min följeslagare. Tomhet är det som präglar kamerans mörka rum strax innan exponeringen. Men i tomheten finns kroppslig och mental utsatthet. Arbetet präglas av att ge sig ut i det okända, möta egna rädslor utforska förhållandet till kroppen, för att se den både utifrån och inifrån. 

Konstnären: ANNIKA BJÖRNDOTTER

I samklang och i växelverkan med uppsatsskrivande i konstvetenskap har det gestaltande arbetet fått tid och möjlighet att fördjupats. Det alla vet men ingen ser heter min magisteruppsats från 2022. Jag är utflyttad norrbottning nu boende i Dala-Floda.

IMG_20211017_0003 (1).jpg
bottom of page